Vi har själva utvecklat vårt diskmedel och tillverkar det i vår egen fabrik!
Året var 1974 då vi köpte företaget WEBA. Vi hade redan från början klart för oss att vi skulle satsa på maskindiskmedel i pulverform. Intresset började med det diskmedel vi själva använde i vår egen diskmaskin. Vi insåg att här skulle vi kunna tillföra marknaden en riktigt bra produkt. En bekant till oss var mjölkproducent så han fick ställa upp och bli vår försöksgård.
Vi har själva utvecklat vårt diskmedel och tillverkar det i vår egen fabrik!
Företrädare för sveriges lantbrukskooperation har under många decennier marknadsfört svenska livsmedel som överlägsna de importerade bl.a. på grund av bättre djuromsorg och ringa användning av antibiotika. Man uppmanar konsumenterna att ”KÖP SVENSKT”! Men – hur agerar man själva mot små svenska familjeföretag som tillverkar insatsvaror till sveriges mjölkproducenter??
Marknaden domineras helt av multinationella världsföretag som Unilever, Henkel, deLaval (tidigare Alfa Laval) med flera.
De tjänstemän som är anställda av bönderna, för att göra böndernas företag lönsamma , agerar som betalda av storföretagen. Alltså dubbla lojaliteter. Detta är den uppfattning vi fått av alla de 40 åren vi verkat inom svenskt lantbruk!
Vi kommer här, att efterhand och inte alltid i ordningsföljd, visa på exempel på vad vi har upplevt och uppfattat som direkta beställningsverk från våra konkurrenter, utförda av böndernas tjänstemän. Innehållet i denna webbsida är endast en liten del av det material vi innehar!
DET SOM GJORT DENNA SKRIVNING MÖJLIG BEROR PÅ ATT VI ALDRIG STOPPAT NÅGOT I DE UTDRAGNA SKRIVBORDSLÅDORNA!
Det tog flera år innan vi var mogna för att lansera diskmedlet till mjölkproducenter. Det skedde i början av 1979 med en annons i tidningen Lantbruksnytt. Vi fick direkt flera beställningar av mjölkproducenter från hela Sverige.
Den första Lantmännenbutik som tog in WEBA i sitt sortiment var Vallberga Lantmän. Vad vi då inte visste var att Alfa Laval hade exklusiva avtal med Lantmännen Sverige som innebar att inga konkurrerande märken fick finnas i Lantmännens butiker. Men – föreståndaren, Rolf Larsson en äkta hedersman, lyssnade mer på medlemmarna och sålde de produkter som medlemmarna ville ha. Detta resulterade i en hel del sura miner från Alfa Lavals representanter och då inte minst från deras servicemän. Tyvärr nöjde man inte sig med sura miner – något som vi återkommer till längre fram!
Vårt intåg på marknaden fick SMR (Svenska Mejeriernas Riksförening) att ställa frågan om diskmedlet var ”testat”. Det var det inte.
Året efter kom en beställning från SMR på 25 Kg WEBA Mejeridisk att skickas till lantbruksuniversitetet Alnarp för test.
Disktestet genomfördes på Alnarps lantbruksuniversitet under ledning av professor Irene von Bockelmann. Resultatet finns på bilden.
Högsta poäng på rengöring o något lägre på dispergering o emulgering blev resultatet. Det var naturligtvis tacksamt att få testet betalt (kostnad 12 000kr) och dessutom betalt för diskmedlet.
Med resultatet i hand var det lätt att optimera diskmedlet till att ge högsta poäng under alla följande år.
Vi började så smått och genom idogt arbete att marknadsföra vårt diskmedel mot landets mejerier. Detta var ett idealiskt sätt att nå ut till mjölkproducenterna. Tankbilen, som hämtar mjölken, tar samtidigt med sig diskmedlet ut till bondens mjölkrum.
Första mejeriföreningen som tog in vårt diskmedel i sitt sortiment var Kärnbutikerna (NNP) i Ljusdal år 1981. Året efter kom det in på Ångermanlands mejeriförening och 1983 på södra Hälsinglands mejeriförening. Diskmedlet mottogs mycket positivt av mjölkproducenterna viket resulterade i en kraftigt ökad försäljning.
I mars 1984 ringer Ola Eriksson, förnödenhetsansvarig för sortimentet på Gefleortens mejeriförening, upp oss och vill börja sälja vårt diskmedel till mejeriets mjölkproducenter. Vi reagerade på att han själv tar kontakt (vilket inte var vanligt) och även på den relativt stora mängd han beställer (2680kg). Tre veckor senare görs en ny beställning, denna gång på 3280kg. Ytterligare tre veckor senare kommer en ny beställning på samma mängd, 3280kg. Sedan går det en hel månad innan nästa beställning kommer, denna gång på 5680kg. Nu dröjer det två månader innan vi får en ny beställning på 3280kg. Tre veckor senare kommer den största ordern från Gefleortens mejeriförening, 9440kg.
Inom loppet av fem månader levererades ofattbara 27640 kg WEBA MEJERIDISK till mejeriförenings ca 500 medlemmar?!
I mitten på september 1984, sex månader efter den första beställningen, ringer Per Lundgren direktör för mejeriet och berättar att man fått stora kvalitétsproblem med leverantörsmjölken. Han påstod att dessa uppstått i samband med introduktionen av WEBAs diskmedel. Försäljningen stoppades för att slippa fler problem – som han sade!
Den 2 oktober besökte vi mejeriet för att försöka reda ut de problem som man påstod sig ha. Vi möttes av tre allvarsamma herrar, Per Lundgren, Ove Alm och Ola Eriksson. Dessa tre uttryckte samstämmigt vilka stora problem som vårt diskmedel ställt till med för kvalitén på leverantörsmjölken. Vi bad om underlag för deras påståenden och namn på några mjölkproducenter som drabbats. Vi ville naturligtvis själva undersöka saken hos de berörda mjölkproducenterna.
Ingenting, absolut ingenting kunde lämnas ut som styrkte deras anklagelser utan allting var belagt med sekretess – som man sa!?
Vi enades om att ta tillbaka det lager som fanns på mejeriet och skicka en ny, begränsad, sändning med ”modifierat” diskmedel i hopp om att åter få leverera till mejeriet. Istället begärde man en kreditering av det returnerade diskmedelet för att följas upp av kravet på inlösen av kreditnotan. Beloppet, 112136kr, återbetalades 30 nov-84. Detta var väldigt väldigt mycket pengar för ett litet familjeföretag.
Vi funderade på varför inga skadeståndsanspråk gjordes om detta nu varit sant?
Vad vi inte visste då var att det skulle bli värre – MYCKET VÄRRE!
Efter flera års problemfri försäljning, till mejeriets positiva och nöjda mjölkproducenter, får vi under sensommaren 1985 besked om att man infört ett försäljningsstopp för vårt diskmedel. Detta som en direkt följd av tjänstemannen hos SMR Elisabet Sven-Nilssons agerande. Anledningen skulle vara, enligt Elisabet Sven-Nilsson, att diskmedlet vållar stora hygienproblem hos mejeriets mjölkproducenter. Hon hör inte av sig till oss utan driver igenom ett försäljningsstopp av vårt diskmedel. Det var vår kontakt Christer Wågberg, en äkta hedersman, som ringer och berättar detta. Bakom beslutet stod även en mjölkinstruktör vid namn Jönsson.
Vi krävde att få ett möte med denne Jönsson där han själv fick bestämma dag o tid. Mötet ägde rum några veckor senare på mejeriet i Örnsköldsvik. Jönsson ombads att förklara hur problemen yttrade sig och lämna namn till några mjölkproducenter som påstods ha drabbats. Han blev fullständigt mållös medan färgen steg i hans ansikte. Vi förklarade då för honom att om han inte kunde lämna ut några namn så betraktade vi honom som en lögnare. Ingenting hjälpte, han förblev tyst. Vi föreslog att vi tillsammans skulle åka ut och äta lunch. Tyvärr hade Jönsson drabbats av illamående o kunde inte följa med!
Efter detta gjordes en genomgång hos samtliga av mejeriets mjölkproducenter som använde WEBAs diskmedel, för att leta fel.
Inte på något ställe kunde några fel uppdagas så försäljningen släpptes fri igen. WEBA återtog därefter sin 50% marknadsandel av de 4 sorters diskmedel som såldes på mejeriet.
En lördagsmorgon ringer en av våra kunder från Brunflo upp och berättar att medlemschefen för NNP Bertil Mattsson skriver om vårt diskmedel i medlemsbladet ”Producentinformation”.
Informationen om vårt diskmedel skulle absolut inte vara till vår fördel så vi bad vår kund att skicka hit den.
Skrivningen handlar i stort sett om en varning till alla NNPs 2000 mjölkproducenter från att använda vårt diskmedel.
Vi ringer upp Bertil Mattsson och kräver att få ta del av namnen på de missnöjda mjölkproducenterna som han påstod fanns.
Han svarade då att detta var konfidentiellt och inte skulle lämnas ut. Vi förklarade för honom att eftersom vi lämnar garanti på diskmedlet behöver vi komma i kontakt med de berörda. Bertil Mattsson lovade då att han skulle skicka över namnen. Det lovade han dessutom att göra varje gång vi ringde! Eftersom inga namn kom skrev vi ett brev till honom och förklarade att om inte han skickade namnen skulle vi gå ut och annonsera efter dessa. Då kom namnen – 6 stycken!
6 missnöjda mjölkproducenter, av 2080, var enligt Bertil Mattsson ”åtskilliga”?!
Vi tog kontakt med fem av dessa på telefon. Det visade sig att samtliga var fullmäktigeledamöter i NNP. En enda sa att han var missnöjd – de andra visste inte om att de fanns med på de ”missnöjdas lista”.
Ett brev med de ”missnöjdas” svar postas till Bertil Mattsson. Eftersom han inte besvarade brevet ringde vi upp honom. Han skriker i telefon att han är förbannad. Vi förklarar för honom att det är inte är han som skall vara förbannad utan vi vill prata med honom. Vi föreslår ett möte i Östersund i slutet av veckan men då var han tyvärr upptagen. Dagen efter var han dock ledig o vi avtalade ett möte på hans kontor den 11 juni 1986 kl 13 (24 timmer senare). Vi sätter oss i bilen o kör de 95 milen till Östersund.
Klockan 13, på avtalad tid, stiger vi in på Bertil Mattssons kontor i Östersund. HAN VAR INTE DÄR!!
Tjänstemän, anställda i lantbrukets föreningsföretag, mejerier och Lantmännenföreningar, ägnade mycket energi åt att göra livet surt för WEBA. Det diskmedel som dominerade marknaden, till mjölkproducenter, tillverkades av Unilever under två olika namn. Det ena, SU51, såldes genom mejerierna medan Alfa Lavals produkt hette Alfa 1+ och såldes genom Lantmännen samt Alfa Lavals egen servicepersonal.
Marknaden var mycket begränsad då Arla vägrade att saluföra vårt diskmedel medan Alfa Laval hade konkurrensbegränsande avtal med Lantmännen vilket innebar att inga konkurrerande produkter till AL fick finnas i sortimentet. Att tjänstemännen dessutom ägnade sig åt att kampanja mot WEBA, som ovan beskrivs, då var goda råd dyra!
Vi hade som sagt sålt vårt diskmedel genom NNP sedan 1981 och under våren 1986 delat ut 2 kgs provhinkar till samtliga 2080 mjölkproducenter inom NNP. Då Bertil Mattsson skriver att ”åtskilliga mjölkproducenter” så var det i själva verket endast 6 st som påstods vara missnöjda med diskmedlet.
Det blir 0,3% missnöjda eller omvänt så var 99,7% nöjda!
Vi gjorde en annons med detta budskap – se bilden.
Vi satte in annonsen i tidningarna Land och Husdjur.
Klockan åtta, samma dag som tidningen Land kom ut, ringde en man med myndig stämma o presenterade sig med namn (vilket vi glömt). Han sa sig vara regionchef för Alfa Laval i Sundsvall och ville veta vilken mejeriförening som åsyftades i annonsen.
Han ville också veta om detta (budskapet i annonsen) var en vetenskaplig undersökning – det var det inte.
Vi förklarade att siffrorna hade vi fått från ytterst trovärdigt håll, nämligen från medlemschefen för NNP i Östersund, Bertil Mattsson!
Då slängde han på luren!!!
Alla har väl hört hur lantbrukskooperationen marknadsfört och marknadsför det svenska lantbrukets produkter. Så vi gjorde en annons om just detta. Annonsen gav en otrolig reaktion, men inte i första hand hos mjölkproducenterna utan från böndernas anställda tjänstemän genom SMR (Svenska Mejeriernas Riksförening). Nedan visar vi det brev som Elo Bertelsen, ordförande i SMR:s hygienkommitte’, skrev i anledning av vår annons.
Vi hotades av uteslutning från diskmedelskontrollen om vi fortsätter informera SMR:s ägare (mjölkproducenterna) med fakta!
Här finns också vårt svar till Elo Bertelsen.
I ett telefonsamtal med Elo Bertelsen, några månader senare då känslorna lagt sig en del, förklarade han att dom (Alfa Laval och medlemschefen för Arla Lennart Lindgren) formligen ringt ner honom och krävt honom på att åtgärder skulle vidtas!?
Vi har flera decenniers erfarenhet från mejeriföretaget Arla. Från mitten av 1980 talet till 2002 då vi stämde Arla i Stockholms tingsrätt för konkurrensbrott.
Historien med Arla började redan någon gång under 1984. Det var medlemschefen Lennart Lindgren som var riktigt irriterad på vår marknadsföring. Det var än det ena och än det andra som han hade synpunkter på. Det som retade honom mest var våra annonser med kundernas uttalanden om vårt diskmedel och att vi dessutom hade fräckheten att publicera dessa.
Vi hade helt enkelt besökt ett antal av våra kunder, runt om i Sverige, och låtit dessa i ord och bild själva berätta om sina erfarenheter av att använda WEBA mejeridiskmedel. Detta publicerades i en serie annonser i tidningarna Land lantbruk och Husdjur. Vi visar här annonserna (som vi själva tyckte blev bra). Det tyckte däremot inte Lennart Lindgren!
Efter i princip varje nytt införande anlände ett brev från Lennart Lindgren. Ett par bröder från Kalmar som sa: ”Vi sparar ett par tusen kronor- varje år” genom att diska med WEBA mejeridisk ansågs, av Lindgren, som missvisande. Lindgren visade i egna uträkningar att denna besparing inte var möjlig, åtminstånde inte om man använt Arlas ”eget” diskmedel SU51.
Men – nu var det ju inte vi som stod bakom påståendet! Det var bröderna!
Ett annat exempel är när vi i en annons presenterar ladugårdsförmannen på Holms säteri i Sollefteå och hans uttalande om att ”Ingen anmärkning på mjölken sedan vi började med WEBA mejeridisk”.
Lindgren skriver i sitt brev att han är irriterad över att ladugårdsförmannen har ”smutsiga stövlar” på bilden!?
Vi hade många kontakter med Lennart Lindgren – dels personliga möten i Stockholm, Örebro, Linköping med flera ställen samt via telefon och ett stort antal offerter till Arla. Vi visade, i offerterna, på hur mycket pengar som Arlas mjölkproducenter skulle spara (minst 25%) genom att använda WEBA mejeridisk i stället för SU51. Ingen – absolut ingen av våra offerter kunde öppna dörren till Arlas leverantörsbutiker.
Vi tog kontakt med Åke Hantoft som var Arlas kretsrådsordförande i Laholmskretsen, södra Halland. Hans uttalande om att: ”Lönsamhetsfrågan för mjölkbönderna är ju det väsentliga”. Ett uttalande som låg i linje med den produkt vi erbjöd. Vi välkomnades i hans hem på gården Lögnäshus där det bjöds på kaffe med dopp. Vi informerade honom om att det i princip var omöjligt att kunna leverera ett svenskt kvalitetsdiskmedel genom Arlas leverantörsbutiker där endast importerade diskmedel, till betydligt högre pris för mjölkbonden, salufördes. Hantoft tog emot informationen men sa samtidigt att han bara: ”surfade på vågorna”. Vi uppfattade detta som att han inte ville stöta sig med ledningen för Arla. Den strategin visade sig verkligen vara framgångsrik då Hantoft så småningom avancerade till att bli högste ”tjuren” i mejeriföretaget.
I slutet på 80-talet och början på 90-talet gick debattens vågor höga i samband med EG. Böndernas företrädare krävde exportstöd för att kunna konkurrera på lika villkor. Ordförande i Riksdagens jordbruksutskott var Göran Persson. Han var motståndare till detta exportstöd.
Den 23 maj 1992 stod att läsa i lokaltidningen att företrädare för lantbrukets organisationer haft möte på Skottorps slott. Det var glesbygdsambassadören Marit Paulsen, Hans Jonsson från LRF och Christer Eliasson från Arla samt jordbruksministern Karl-Erik Olsson som tidigare på dagen besökt Plönninge lantbruksskola och talat om exportstöd. Dessutom var Sture Åström, sakkunnig på jordbruksdepartementet, medverkande.
Vi ringde upp samtliga och informerade om den något märkliga situationen, nämligen att den svenska Lantbrukskooperationen krävde exportstöd (för att kunna konkurrera på lika villkor) samtidigt som samma Lantbrukskooperation själva enbart saluförde importerade diskmedel till de svenska mjölkproducenterna. Till råga på allt så motarbetade Lantbrukskooperationens anställda tjänstemän aktivt den svenska tillverkaren. Vi fick i stort sett samma svamliga svar av samtliga – ”politikersvar”.
Vi ringde upp Åke Modig, Arlas verkställande direktör, och förklarade att vi inte var nöjda med rådande situation där lantbrukskooperationen krävde skattestöd för sin verksamhet samtidigt som man stängde dörren för svenska insatsvaror i sina leverantörsbutiker. Vi gjorde klart för honom att vi tänkte informera Göran Persson om rådande situation.
”Gör ni det så är ni borta” svarade Åke Modig lite kaxigt. OK, sa vi, det spelar inte oss någon roll – vi säljer ju ändå inte ett enda kg diskmedel till Arla. Klick – där tog det samtalet slut.
I ett telefonsamtal med Arlas Lars Urell, feb 1992, förklarade Urell att man inte ville ha för många leverantörer. Argumentet att Arlas mjölkproducenter skulle få 35% lägre användningskostnad med svenska WEBA, jämfört mot finska SU51, saknade betydelse. Ingen reaktion på detta från Arla.
Så vi skriver ett nytt brev, en månad senare, till styrelsen för Arla. Vi ville veta om styrelsen delade samma uppfattning som Lars Urell.
Nu vaknade man på Arla.
Läs breven nedan.
I en artikel i tidningen Husdjur nr 6-7 -92 går Åke Modig ut och kräver exportstöd för sin verksamhet.
DETTA VAR UPPSEENDEVÄCKANDE!!! Arla, sveriges största mejeriförening, med dess verkställande direktör Åke Modig i spetsen kräver, å ena sidan, att svenska staten skall betala exportstöd till böndernas verksamheten -” för att kunna konkurrera på lika villkor”, som man sade, medan man å andra sidan aktivt stängde ute en svensk tillverkare från att konkurrera med de utländska tillverkarna inom Arlas egna leverantörsbutiker. Arla tillhandhöll endast importerade diskmedel i sitt förnödenhetssortiment till sina ägare (mjölkbönderna). VILKEN FRUKTANSVÄRD DUBBELMORAL!
Detta föranleder oss att än en gång kontakta honom, denna gång med ett brev.
Verkställande direktör i mejeriföretaget Arla var Åke Modig. Arla tillverkar stora mängder mjölkpulver. Detta mjölkpulver används av GB-glass i stora mängder för att tillverka glass. GB-glass var alltså en betydande kund!
I styrelsen för GB-glass var Åke Modig vice ordförande samtidigt som han var vd i Arla, GB-glass ägs av Unilever som tillverkar diskmedlet SU 51. Diskmedlet var marknadsledare och marknadsfördes av Arla på ett aggressivt sätt.
Så kommer då Arlas beslut om att ta in WEBA MEJERIDISK i sortimentet. Men – bara under förutsättning att ett planerat fältförsök i Skåne utfaller positivt?! Man skall då komma ihåg att detta krav endast gällde för den svenska tillverkaren WEBA KEMI AB.
Ingen annan tillverkare hade en liknande produkt. Det räckte således inte med att WEBAs diskmedel hade testresultat som var bättre än konkurrenternas, miljöegenskaper som gjorde att KRAV skrev att diskmedlet tillhörde den grupp miljöanpassade produkter som skall var ett förstahandsval till EKO producenterna och sist men inte minst, betydligt lägre användningskostnad än de diskmedel som Arla saluförde!
DESSUTOM SVENSKTILLVERKAT! Arlas förfaringssätt att: tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner, är förbjudet enligt konkurrenslagstiftningen.
Nu började Arlas ledning känna sig lite obekväma med situationen. Man hade dessutom ett stort antal förfrågningar och önskemål, från sina ägare mjölkproducenterna, om att kunna köpa vårt diskmedel genom mejeriet Arla.
Inköpsansvarig för Arlas leverantörsbutiker, Gösta Milan, fick i uppdrag att göra några provbeställnningar av WEBAs diskmedel. Första leveransen gick till Götene den 6 nov -92, Falkenberg den 10 nov -92, samt till Halmstad den 17 nov -92. Under loppet av några veckor sålde Arla 7 ton av WEBAs diskmedel till sina mjölkproducenter. Efter denna provperiod skulle WEBAs diskmedel utvärderas av ledningen.
Vid ett avstämningsmöte, februari -93, på Arlas huvudkontor i Stockholm med Lennart Lindgren och Gösta Milan fick vi beskedet att: ”nu har ni fått chansen och tyvärr – det fungerade inte….”. Det var nästan pinsamt vilket iscensatt taskspel man bedrev. Våra argument om att en ny produkt säljer 7 ton diskmedel på några veckor i endast tre butiker inom Arla fick Lennart Lindgren att svänga. Det gjorde Gösta Milan osäker….(för de hade ju kommit överens om att avsluta samarbetet med WEBA). Gösta började gruffa med Lennart, men det var Lennart som bestämde. Det bestämdes att WEBAs diskmedel skulle ingå i Arla-butikernas ordinarie sortiment.
1993 sålde vi 29 ton diskmedel till Arlas mjölkproducenter samtidigt som Leverindus (Unilever) sålde 409 ton.
Året 1994 hade vår försäljning ökat tilll 77 ton diskmedel. Här börjar Leverindus siffror minska.
Så började det då dyka upp olika klagomål på vårt diskmedel. I ett brev från Gösta Milan skriver han att en mjölkproducent i Forsheda drabbats av korrosion (rost) i sin nya mjölktank. Han skriver även att: ”det är viktigt att de diskmedel som säljs via Arla-butiken upplevs och tillhör de främsta som finns på marknaden, hoppas därför att de senaste klagomålen är av övergående natur”.
Vi besöker gården. Mjölkproducenten förklarar då att det är frost, inte rost.
Mjölkproducenter som drabbats av förhöjda bakterietal i leverantörsmjölken kontaktas alltid av mejeriets rådgivare. Första frågan till mjölkproducenten är alltid vilket diskmedel som används. Är det då WEBA, uppmanas mjölkproducenten att byta till SU 51 (Unilevers diskmedel). Använder däremot mjölkproducenten redan SU 51, då har man helt enkelt gjort fel.
Inte nog med att rådgivarna uppmanar mjölkproducenterna till att använda SU51 (Unilevers diskmedel) utan man förtalar den svenske tillverkaren. Samtidigt vägrar man, från mejeriernas leverantörsbutiker, att leverera WEBAs diskmedel med påhittade argument.
Kunder som beställer WEBA expedieras istället SU51. När kunden då ställer frågan om varför man bytt ut beställningen lämnas svar som är direkta lögner.
Man påstår att man slutat sälja WEBA på grund av att det ej fungerar och att flera producenter fått klassning på mjölken. Vidare påstår man att det skulle vara 80% av mjölkproducenterna som diskmedlet inte fungerar hos.
Man skall i sammanhanget komma ihåg att en mjölkproducent som ställer mejeriets tjänsteman ”mot väggen” utsätter sig för en stor risk då mjölkproducenten lätt kan drabbas av klassning på sin levererade mjölk. Det innebär prisavdrag på hela månadens mjölkleverans.
Det framfördes en ökad mängd klagomål på diskmedlet, dels från Arlas egna mjölkrådgivare samt en del mjölkproducenter. Men det var ändå ett mycket litet antal i förhållandet till de 80 ton diskmedel som vi sålde till Arla.
Vi tog alltid tillfället i akt och besökte samtliga klagande mjölkproducenter. Inte i något fall kunde konstateras att det skulle vara något fel på diskmedlet, snarare tvärtom! Vi fick en klar bild av att klagomålen handlade om något helt annat!
Den siste mjölkproducenten som klagade var från Lysekil. Han klagade på att hans mjölktank blev alldeles grå av vårt diskmedel. På frågan om adressen till hans gård sa han förvånat: ”kommer ni hit, kanhända att jag gjort fel.”
Det är en sak att använda ”vanliga mjölkproducenter” i sina kampanjer. Det blir en helt annan dignitet när man använder en av Sveriges mest kända lantbruksegendomar. Därför skriver vi utförligt om händelsen på Harpsund.
Den 25 november 1993 ringer ladugårdsförmannen Bernard Hjortsäter på Harpsund och framför klagomål om att man har svåra beläggningar i mjölkanläggningen och då i första hand i mjölkmätarna (Alpro). Vår rekommendation, till honom, var att höja doseringen av diskmedel för att bli av med beläggningarna.
Den 21 december 1993 ringer vi upp Hjortsäter för att höra hur det gått. Han säger då att WEBAs diskmedel inte fungerar, inte ens med dubbel dosering. Det är endast SU51 som gör rent! (Du ljuger tänkte vi.) Då bestämde vi oss för att besöka Harpsund.
Vi avtalade tid med Hjortsäter om att titta på deras anläggning den 8 februari 1994.
Detta informerade vi Gösta Milan på Arla om. Han ville då att vi tog kontakt med rådgivarna på Arla Norrköping innan vi besökte Harpsund. Sagt och gjort – vi träffade Reijo Edorsson och Bertil Lantz samma dag som vi skulle till Harpsund.
Känslor kan ibland vara svåra att beskriva men vid detta besök fanns ingen tvekan. Vi blev mottagna som något i stil med ”något katten asat in”. Rådgivarna, i synnerhet den ena, var extremt tveksamma till vårt diskmedel. Dom förklarade att de, tidigare på dagen, besökt Harpsund. Dom bekräftade att mjölkutrustningen var felfri och att den diskades med SU51.
Vi möts av en mycket irriterad herre som står och brer ut sig i dörren till mjölkrummet. Han spärrar dörren och bad oss i stort sett att försvinna från gården och att vårt diskmedel aldrig skulle komma in i anläggningen igen. På golvet i mjölkrummet ligger det ett par hundra kilo av vårt diskmedel. Han förklarar att även om WEBAs diskmedel är billigare så förlorar man på sämre mjölkkvalite. Han säger även att han inte tänk betala till Arla för det diskmedel som ligger på golvet.
Vi förklarar för honom att: ” vi har en avtalad tid för detta besök och tänker diska med WEBA, det diskmedel som ligger på golvet i mjölkrummet. Vi avvaktar tills det att ni mjölkat färdigt så vi går och tittar på ekan så länge”.
När vi kommer tillbaka så står samma herre med armarna i kors o försöker stoppa oss. (Liknelsen vid en tupp som bröstar sig på gödselstacken var påtaglig).
För att dokumentera besöket tar Berith fram block och penna och frågar honom vad han heter. Han presenterar sig som Per Rudengren och är förvaltare på Harpsund samtidigt som han förklarar att man måste sätta sig i respekt hos folk. Vi förklarar då för honom att sådant beteende inte imponerar på oss. Nu går vi in och börjar arbeta!
Vid våra mjölkrumsbesök runt om ute i landet har vi sett en hel del. Utrustningen på Harpsund var levererad av Alfa Laval och bestod av en diskautomat av typen Alwa 5000 samt mjölkmätare Alpro. Det var sällsynt, vid besök hos mjölkproducenter, att man träffade på så mycket skit i någon mjölkutrustning som den på Harpsund.
Det gick inte att se in i mjölkmätarna, för de var fulla av fett och protein. Först nu fick vi veta att man använt SU51 ända sedan nov-93 med 50% förhöjd dosering. Rudengren bekräftade att han hade vetskap om dessa beläggningar och även påpekat detta för Alfa Lavals serviceman som av någon anledning inte kunde lösa problemen. Problemen med beläggningar hade ej heller anmälts till Arla.
Vi satte igång disken med WEBAs diskmedel, men diskmaskinen fungerade inte. Den tog inte in något vatten. Vi började fundera över vad rådgivarna från Arla sysslat med på Harpsund tidigare under dagen. Hjortsäter var tydligen informerad om förhållanden så han gick och skiftade vattenslangarna till diskautomaten – varmt till kallt och kallt till varmt. Sedan kom disken igång.
Redan efter första diskomgången kunde vi se hur små små ytor i mjölkmätarna blev rena. Vi fortsatte att diska under kvällen och såg hur diskmedlet arbetade bort beläggningarna, mer o mer.
Framåt 8:a tiden på kvällen kom Rudengren och frågade om det skulle smaka med lite kaffe. Han bjöd på både kaffe o bulle.
Vi sa till honom att nu tar vi in på hotell och återkommer i morgon efter det att ni är klara med mjölkningen. Bra sa han, då skall jag ringa Alfas serviceman så även han kan vara med.
Dagen efter hade vi sett fram emot att få träffa servicemannen från Alfa Laval – men tyvärr – han fick inte igång bilen!?
Vi diskade två gånger och kunde konstera att beläggningarna släppte efterhand. Vi rådde Hjortsäter att fortsätta diska under dagen. När vi skulle åka därifrån så Berith till Rudengren att ”hade jag nu varit i dina kläder så hade jag bett om ursäkt”. Det gjorde han!
Fredagen den 11 feb. ringer vi till Rudengren för att höra hur det fungerar. Han bekräftar då att anläggningen är nästintill ren, han tackar dessutom för att vi hjälpt till att få ordning på anläggningen
Året var 2007 då vår hemsida blev nersläckt efter det att vi publicerat nedanstående prisjämförelser……!
Vem som låg bakom tilltaget vet vi naturligtvis inte!
